I nummer 4 2018 av Tidningen Kulturen skriver Per Nilsson om min senaste diktsamling ”I en klyka av otid”.
En mycket fin recension där han bland annat skriver:
”Tonen slås an redan i första dikten vilken griper tag i teman vi får följa genom hela samlingen. Ord som tidens vegetation/av drömspår, går diktaren in i, frekvensen/mellan lögn och drömlyssnar hon till, en frekvens som endast kan höras ifrån klykan av otid I ett träd av ren stam, en klyka i vilken hon måste sitta rakt. Vi får också läsa/höra om orden, om att tälja orden till spetsar. Teman som dessa följer vi genom dikterna, teman som viker av från den slingrande stig Persson tar med oss på, viker av men kommer tillbaka, eller gör dom det? Klykan av otid verkar befinna sig just i frånvaro av tid, och då också i frånvaro av rum, en frånvaro som det paradoxalt nog går att skriva, gestikulera och tyst skrika från, Så många decibel döda sånger/För mycket för/en människas öra//Säg då hur en Ängel förmår uthärda. Poeten är tillfällig besökare i Änglars värld och ängeln kommer tillbaka som en fråga om poetens eget jag,Är jag/En ängel och en Ond? En älskad/Förlorad här?/I slättland utom all mänsklighet.
Alla dessa ord som aldrig riktigt når fram, orden som täljts till spetsar blir till stjärnspetsar som hörs rispas I det stora inres svarta tavla och som längre fram når Ner i lungspetsarna/och under, stjärnspetsar, ord. Och så det som för mig blev själva nyckeln, Lära hur torn kan byggas/utan att rasa/Och jag lärde mig se torn rasa, ett Babels torn, en förutsättning för otidens klyka, en förutsättning för det omöjliga skrivandet, det fåfängliga, men därmed lyckade, försöket att fånga tid med ord.”
Läs hela recensionen: https://tidningenkulturen.se/utgavor/utgava-2018-04/23592-i-en-klyka-av-otid
Tagged: I en klyka av otid, Tidningen Kulturen
